Burcu Sahin “När jag vaknade denna morgon visste jag med säkerhet att sommaren är över...”

Burcu Sahin “När jag vaknade denna morgon visste jag med säkerhet att sommaren är över...”

När jag vaknade denna morgon visste jag med säkerhet att sommaren är över. Himlen såg ut att ha tagit emot ett antal hårda slag och därefter förlorat all sin vilja. Moln med blåmärken och hjärtklappning. Men bara några timmar senare har det oroliga skingrats, som om ögonblicket var få förunnade att se, mellan vakenhet och sömn, normalitet och förändring.

Den franska filosofen Georges Didi-Huberman frågar sig i Sentir le grisou (2014) hur man kan se en katastrof närma sig, vilka sinnen som behövs. Didi-Huberman menar att katastrofernas grymhet beror på att den märks först den redan inträffat, som utmärks av ”den skenbara normaliteten hos tiden som går (tiden, som förefaller ’gå av sig själv’ men som i själva verket, i hemlighet, låter det allra värsta ’passera’)”. När den italienska filmregissören och författaren Pier Paolo Pasolini började arbeta med det poetisk-dokumentära montaget i filmen La Rabbia (1962) menade han att det som präglade efterkrigstiden var en skenbar normalitet, en tanke om att allt hade ordnat sig ”till det bästa”, att tiden därefter skulle gå av sig själv. Pasolini hävdade att det i själva verket är vår egen blindhet som pågår.

Världen befinner sig i en global pandemi som sedan månader pågår och förväntas fortsätta pågå en tid framöver. Är det vår tids katastrof? Eller är det som Didi-Huberman också skriver att det finns andra katastrofer som förblir osedda, som förblir dolda i en annan uppenbar katastrof som tar upp hela synfältet? Ja, men även förståelsen av att varje katastrof består av föreningar och överlagringar av flera andra.

Det finns många röster som uttalat en längtan efter att återgå till det normala. Vad innebär denna längtan? När arbetarrörelsens högtidsdag var tvungen att ställas in på grund av restriktioner som omöjliggjorde de sedvanliga demonstrationerna, sammanslutningarna och allsångerna av kampsånger på gator och torg, formulerade den svenska journalisten Elina Pahnke ett annat förhållningssätt till denna längtan: ”Då, för bara några månader sedan var allt som vanligt. De rika kunde åka till Alperna på skidsemester och de fattiga kunde städa deras hem. Kollektivtrafiken var inte en plats för smitta, utan markerade bara gränserna mellan innerstad och förorter, mellan ett långt liv och ett kort. Låt oss slå fast en gång för alla: det normala var skit.” Ett annat sätt att uttrycka det är att den antika myten om framsteg, exploateringen av människor och mark, den samtida teknologiromantiken, rasismen och våldet i nationalstaternas namn samt rigida föreställningar om kön och kropp och funktionalitet i produktionsordningen tillsammans gärna vill vara så outtalade, osynliga som möjligt. För många människor innebär det normala redan en tillvaro som redan präglas av kris och katastrof.

Den globala pandemin har försatt människor och stater i ett tillstånd av undantag. Särskilda regler och restriktioner som bör följas för allmänhetens nytta har implementerats, som i förlängningen har påverkat det politiska landskapet. Den italienska filosofen Giorgio Agamben skrev att undantagstillståndet — ”det tillfälliga upphävandet av den rättsliga ordningen”, blivit en normalitet. Med andra ord smälter undantag och regel samman för att ge de styrande makterna mandat att fatta annars kontroversiella politiska beslut. Där finns också frågan om rätten till motstånd. De demonstrationer som ägt rum världen över mot bristande sjukvårdsresurser, inskränkt asylrätt, global orättvisa, utsattheten hos människor inom samhällsbärande yrken, arbetslösheten och polisbrutalitet, har slagits tillbaka med hänvisning till att dessa demonstranter bryter mot de tillfälliga restriktionerna. Problemet med undantagstillståndet är givetvis att det som en gång framstod som exceptionellt, med tiden övergår till normalitet.

Sedan kriget i Syrien, som 2015 ledde till att ett stort antal människor ofrivilligt lämnade sina hem och begav sig ut på potentiellt dödliga resor mot Europa, har frågan om migration och asylrätt flera gånger omförhandlats och förskjutits. Katastrofen ledde i Sverige fram till en tillfällig lag som reglerade den dåvarande asyllagen. Denna undantagstillståndssommar har en kommitté diskuterat förlag för en permanent lag. Enligt nyhetsrapporteringen har samtalen varit tröga och besluten fattats utifrån majoritet kring enskilda förslag. Dessa diskussioner äger rum under en pandemi som hela tiden fångar människors uppmärksamhet och tänkande. Medan befolkningen måste isolera sig, som i förlängningen innebär svårigheter att samlas och organiseras, fortgår det statliga, politiska arbetet. Det anmärkningsvärda med denna kommitté är både att deras arbete, som kommer att få enorma konsekvenser för asylrätten, framstår som oväsentlig i proportion till den större krisen, men också att det som tidigare framstod som en självklarhet plötsligt inte längre är gällande. Nämligen att lagen som föregick den tillfälliga betraktas som alltför generös, och att den tillfälliga gärna bör skärpas ytterligare. Dessa förskjutningar är såväl ideologiska som språkliga.

Den svenska författaren Ida Linde läser Didi-Huberman inför en resa till Storsien, platsen för ett av Sveriges interneringsläger under andra världskriget. Det är en del av svensk historia som inte tillhör de mest studerade eller erkända i förhållande till katastroferna de ingick i, och att hon är rädd för att drabbas av skönheten på en plats där katastrofen inte lämnat synliga spår efter sig. Hon ser inga människor på platsen. Kvar finns landskapet som bärare av kunskap och minne, och hennes egen blick. Till sist skriver Linde att skönheten trots allt framkallar frågor: ”Vilken katastrof är det vi ännu inte ser? Vi är delaktiga i så många pågående men är det så att de döljer en annan? Vilken katastrof är det jag inte förhindrar?”

Svaren på frågorna är givetvis lika komplicerade som katastroferna själva, men visar upp en spegelvänd blick genom vilka människor kan utforska det som döljer sig bakom det omedelbara, att det som inte är synligt trots allt existerar eller äger rum, och samtidigt tvingas betrakta sig själva i de pågående katastroferna.

Didi-Huberman ställer liknande frågor i förhållande till författarens roll och Pasolinis La Rabbia: ”Och hur skulle han då, genom att visa allt detta, kunna förevisa precis vad dessa bilder vägrade att se och låta oss se? Hur skulle han kunna få fram allt detta för att kunna demontera den härskande ideologin, normalitetens ideologi (allt går bra, i värsta fall sker några olyckor): naturkatastrofer och skönhetstävlingar, avlägsna krig och nationaldagsfiranden, de namnlösas tystnad och de mäktigas tal? Hur skulle han kunna visa allt detta som han visste var i görningen mitt i all den ”tid som går som om ingenting hade hänt”, det vill säga den ’evigt latenta kris’ (eterna crisi latente) som förgiftar historien som en gruvgas och dagligen gör oss blinda för de explosioner som faktiskt hotar?”.

Svaren på dessa frågor kommer omedelbart. Det är vad Pasolini kallar för ett ”poetiskt ursinne” som först och främst är en språklig eller språkrelaterad handling, men också ”en gest från hjärta och kropp”. Jag tänker att detta poetiska ursinne inte går att skilja från det politiska ursinnet som omvandlas till politiska handlingar, som vet att normaliteten döljer de mest fruktansvärda brott. Jag önskar att människor fortsätter använda det poetiska och politiska ursinnet för att bli mer lika kanariefåglarna som fanns i gruvan för att upptäcka den osynliga men explosiva gruvgasen — att öva sinnena i att känna såväl de pågående som annalkande katastroferna, att sjunga och agera för förändring.


Referenser

Georges Didi-Huberman, Gruvgas. Essän, vreden, politiken, (Bokförlaget Daidalos, 2015).

Elina Pahnke, ”Vi tänker inte gå tillbaka till normaltillståndet”, Kontext Press, 1 maj 2020.

Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, (Site editions, 2005).

Ida Linde, ”Det jag inte ser i Storsien”, Lulu-journalen, nr 1, 2018.


Burcu Sahin © text, 2020

All rights are reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system or transmitted in any form or by any means, electronic, mechanical, photocopying, recording or otherwise, without prior permission of NGO Publishers' Forum © NGO Publishers' Forum, 2020

Львівський книжковий ярмарок «Форум видавців»
15-19 вересня 2021 р